Tugga hundkex och klia skägg

En man ringer mig. Han har försökt gå till veterinären med sin Lufsen. Det gick så där. Dit gick det. Men sen gick det inte mer. Veterinären blev liksom röd och svettig och Lufsen blev hal. Så där hal som såpbubbelvatten ni vet. Och sen blev han lite arg, Lufsen alltså. Då sa veterinären till husse att Lufsen var olämplig. Då blev husse lite arg. Och nu har de bytt veterinär. Till en de inte riktigt vill gå till heller. Men Lufsen har någon slags öronåkomma som verkar irritera. Så de måste.

Punkterade fotbollar framför miljöträning

Hundar är inte olämpliga. Deras uppförande kan ibland anses olämpligt. Men det beror på förhållandena och hur man vill just förhålla sig till dem. Lufsen hade ont, och sen kan man väl också säga att husse inte lagt så mycket tid på vare sig socialiseringsträning eller miljöträning eller typ hanteringsträning. Med inte så mycket tid menar jag ganska lite tid. Eller rättare sagt typ ingen tid. De har gjort annat som varit viktigare för dem. Typ ätit kex, jagat änder, punkterat fotbollar, retat grannkatten, sovit i soffan och kliat varandra i skäggen. Sådana viktigheter har de gjort. Lufsen och husse.

Men det är aldrig försent att lära gamla hundar sitta. Eller att lära Lufsen hantera ett veterinärbesök heller för den delen. Så det gjorde vi. Typ så här gjorde vi:

1. Lufsen och husse fick besöka 3 nya platser/miljöer i veckan. 10 min på varje plats räckte bra. De åt kex och klia varandra i skäggen i de nya miljöerna, för att de skulle bli så där riktigt trevliga.

(Miljöträning där nya dofter, underlag, ljud och synintryck upplevs och ger positiva erfarenheter, kex och kli, rustar hunden att känna sig trygg, oavsett plats)

 
2. På varje ny plats de besökte rekommenderades att de skulle ta kontakt med en ny person. En snäll person, som också fattar vitsen med att äta kex och skäggkli. Den här punkten tyckte husse var lite vansklig. Tills han träffade Britt-Mari utanför apoteket som verkligen gillade det där med skägg.

(Positiv interaktion med nya människor, respektfull och lättsam beröring motiverar hunden att låta sig hanteras av andra)


3. Det finaste man har sätter man på bordet. Och så kom det sig att Lufsen fick sitta en hel del på köksbordet. Med en hallmatta som halkskydd under sig, med såpbubbeltendensen i åtanke. Och där satt han på bordet och åt kex. Och husse bar upp och ner honom en del.

(Bordsträning gör hundar mer bekväma med att vara på just bord, även i andra sammanhang, typ hos veterinären)


4. Husse utvecklade skäggkliandet till mer målinriktad hantering, klapp, massage och sen ett lätt fasthållande av ett framben. Om Lufsen höll sig stilla fick han ett ”bra” och ett kex. Blev han hal, fortsatte husse bara lugnt och sjöng en lite vaggvisa och masserade vidare och sen provade han hålla lite till. Då rann liksom rädslan ner på golvet och försvann. Fasthållande av framben utvecklades till fasthållande av tass, öra, svans, kika in i gapet och så vidare. Till slut tyckte Lufsen att allt tafsande var riktigt behagligt. Och precis då bjöds Britt-Mari hem på kaffe och mera kex, och hon började också tafsa, på Lufsen alltså. Och sen fick en granne göra samma sak.

(Att proaktivt träna hunden att acceptera hantering genom att associera den med något önskvärt, typ kex, gör hundar tryggare och därmed mer förutsägbara i hanteringssituationer. Så när hunden kan konceptet, låter du andra än du själv utföra träningen)


5. När ovanstående genomförts fick Lufsen och Husse turnera stadens alla veterinärkliniker. En efter en betade de av dem, alla utom den där en affisch med Lufsens ansikte under texten PORTAD prydde entrén. De satte sig i väntrum, söp in lite läskig doft, och ja...åt mer kex. Ibland kom en mysig djursjuksköterska förbi och bjöd på andra kex, ibland smakade de bättre och ibland lite sämre än Lufsens och husses egna kex. Ett par gånger bad husse en vitrock komma förbi och klia Lufsen i skägget strax innan vitrocken höll fast lite i ett ben och bjöd på ett kex. Sen fick vitrocken gå och det blev inte värre än så.

(Att träna i miljön där man vill att förutsättningarna ska finnas är klokt)

 

Typ så gjorde de. Ett par veckor senare när det var dags för skarpt läge hade öronåkomman läkt ut av sig själv. För sådana är vissa öronåkommor. Tiden avbokades ändå inte, utan de begav sig, vägde, var på bord och åt kex. Sen gick de hem till Britt-Mari och kokade kaffe. Det är lite oklart hur man kliar en Britt-Mari i skägget för hon har inget, men både husse och Lufsen tänker lista ut det. 

 

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor

Carro Hellgren

 

Carro är utbildad hundinstruktör, hundpsykolog och med en Fil. Mag i etologi. Ute i den småländska urskogen bor hon med sina 2 människobarn och 4 rovdjur. När hon inte är upptagen med att uppfostra dom så föreläser hon på universitet och hundutbildningar, pratar i p4 Kronoberg, skriver krönikor och bloggar.

  • Veterinär
  • Träna med hund

Relaterade artiklar