Jag bestämde att min hund skulle dö

Ett mail började precis så. Ett mail som rörde mig till tårar då igenkänningen i varje ord var stor. En hund hade slocknat. Ett hjärta fullt av liv fick sluta dunka, för att det beslutades så. Kvar i rummet levde bara minnena från en svunnen tid. En tid som var verklig en sekund tidigare. Såren från beslutet som rivit inom slutar bränna när sista andetaget tas. Det är taget, det är genomfört. Sorgen fyller efterskalven. Och livet fortsätter.

Alla sörjer olika

Det förvånar mig varje gång, att livet fortsätter, runt omkring oss i vilket fall. Den som förlorat sin vän befinner sig i tornadons öga på något sätt. Stilla, viktlöst och avgrundsdjupt. Man hör frågorna om middagen, ser att häcken fortfarande behöver klippas och någon nämner posten. Men man deltar inte, bara märker att saker fortsätter i ultrarapid. Hur vi hanterar sorg är olika, inget är rätt, inget är fel. Det är bara att acceptera att alla hanterar det olika. Vissa gråter, andra skriker, vissa slutar äta, andra ligger sömnlösa, vissa behöver prata, andra säger ingenting, vissa försöker skratta och minnas. Alla sörjer. På sitt sätt. 

Beslutet

Att sörja en hund är på många sätt som att sörja vilken familjemedlem som helst. Det känns bottenlöst, tungt och smärtar. En absurd skillnad är dock att vi behöver fatta beslutet. Hur i helvetes fan bestämmer man när ens bästa vän ska dö? Att det går att ta ett sådant beslut är ofattbart. Ändå har jag själv lyckats fatta just sådana beslut flera gånger. För mig handlar det slutligen alltid om kärlek, respekt och ansvar. Jag har älskat och älskar alla mina hundar kopiöst. Och man vänder inte dem man älskar ryggen. Man finns där, hur jobbigt och svårt det än blir. För sådan är kärlek, äkta kärlek.

Bröderna Lejonhjärta

Kärleken till en hund för ofta med sig beslutet. Vissa slipper det, avslutet kommer i form av en olycka, obotlig sjukdom eller bara av sig själv utan att förbereda någon på det. Men vanligtvis krävs beslutet. För dig som står inför det kan jag bara önska dig styrka, mod och klarsynthet. Att se bortom din egen förtvivlan och nå ansvaret och kärleken i att bespara något ett lidande. Att våga sätta sig själv åt sidan. En gång tvekade jag. Då sa en vän till mig: vissa saker måste man göra annars är man bara en liten lort /Bröderna Lejonhjärta. Och precis så är det. Precis så är det.

För vems skulle måste du leva

Hur man gör det, hur man fattar beslutet är irrelevant. Att man gör det, i tid hellre än försent är däremot viktigt. Moral och etik är viktigt tycker jag. Det är vårt ansvar att skydda djur från onödigt lidande. Det är lagstadgat. Det är inte hedervärt att ha en 16årig hund om de sista 4 åren inneburit ett lidande för hunden. Fysiskt eller psykiskt. Personligen tycker jag övermedicinering eller behandling för att tjäna lite tid kan vara oetiskt om prognosen ändå är dålig. Speciellt om det inte gynnar djuret i fråga utan bara ägaren. För vems skull ska någon hållas vid liv? Förhoppningsvis för livets lågbärares skull. Men jag klandrar ingens förhållningssätt, alla situationer är olika, på så många plan.

Hur

Något som förargar mig däremot är folk som dömer. Och speciellt i känsliga lägen som de omskrivna. Ett beslut ska tas, det ska genomföras och hanteras i efterhand. Jag syftar på själva avlivningen och hanteringen av kroppen. Vissa går igenom det med ett tänt ljus på en brits hos veterinären, tar hem askan och sprider, eller får med sig en kista och begraver. Andra med kunskap,  stadigt pekfinger och vapenlicens låter vännen ta sitt sista andetag i jaktmarken med vittring i nosen. Det ena eller det andra tyder inte på mer eller mindre kärlek.   

Alltid vid min sida...

Jag brukar säga att ingen av mina ”pojkar” någonsin lämnat min sida. Jag är inte religiös. Men dom är alltid med mig. I hjärtat, i själen och på ett energiplan på ett sätt. Vår koppling har antagit en annan form än i jordelivet, men den finns alltid där. Dom finns alltid där. Och jag behöver nog inte förklara det, för mig själv eller någon annan. Vissa saker är bara som de är. Livet och döden är sådana saker.

 

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor

Carro Hellgren

 

Carro är utbildad hundinstruktör, hundpsykolog och med en Fil. Mag i etologi. Ute i den småländska urskogen bor hon med sina 2 människobarn och 4 rovdjur. När hon inte är upptagen med att uppfostra dom så föreläser hon på universitet och hundutbildningar, pratar i p4 Kronoberg, skriver krönikor och bloggar.

  • Hundhälsa
  • övrigt

Relaterade artiklar