För drygt tre månader sedan blev vi fler djur än människor i familjen. Då gjorde nämligen hund nummer två – en ursöt liten flattevalp vid namn Bonus – sitt intåg. Valp hade vi funderat på länge och Loffe (vår drygt nio år gamla och halvlata men helt fantastiskt mysiga golden) såg nog fram emot att få gå i pension från alla kurser jag släpat med honom på de senaste åren. Själv hade jag övertalat sambon om att en hund till inte skulle göra så stor skillnad och att jag skulle lära henne allt. Men riktigt så har det kanske inte blivit...
Hittills har Bonus visserligen lärt sig både det ena och andra – sitta på kommando, vänta på sin mat, stjäla saker från bord och dra ut dem i trädgården för att nämna några. Men skillnad har det blivit. Vi har nu en hund som vill busa nästan hela tiden och en annan som kan tycka att valpisen är rätt jobbig när hon hänger i öron eller biter i framben så den stora nästan trillar nerför trappen. Vi dealar om vem som ska få sova den där efterlängtade sovmorgonen på helgen likt småbarnsföräldrar och helt plötsligt står man mitt emellan två hundar (tillsammans väger de över 50 kg) som drar åt olika håll på promenaden.
Men sedan kommer stunderna när de leker och verkar ha så himla kul ihop, när den lilla lägger sig tätt intill storebror på tunnelbanan och när hon uppför sig som en stjärna på träningen. Och jag inser att jo – en till hund gör skillnad – men till det bättre! Och börjar genast fundera på när det kan tänkas vara dags för nästa (men säg inte det till min sambo!)
//Frida
