Hundmöten del 2 - tillägnat de som tystnar

Osynlighet som mål

Hundar kan få problem med hundmöten av olika orsaker som tidigare inlägg tog upp. Känslan som driver många utfall, rädsla, kan i sin tur anta olika skepnader. Hugg och morr, bett och explosion. Eller en böjd nacke, skälvande bakben, låg svans, flackande blick, sänkt manke och indragen bakdel. Ibland håller hundarna till och med andan, som för att göra sig tystare än de tystaste, andningen blir ytlig, ryckig, låst på något vis. De är mycket mycket rädda. Dessa hundar förgör sig själva i slow motion genom att inte låta rädslan komma till tals. De kan explodera, förr eller senare, när kropp och sinne slutligen vägrar hålla allt inne. Men de kan likaväl gå djupare in i sig själva, tills de nästa inte syns. För det är deras mål. De är inte alla som ser deras smärta. För ibland döljer de den, genom att inte ens uppvisa beteenden som ovan, de blir istället bara stilla, låsta, vill vända hemåt eller gå tätt tätt längst med närmsta husvägg.

Mats och Joppe

Som för Mats och Joppe. Mats var en helt vanlig man, som skaffat sig en helt vanlig boston terrier, en alldeles vanlig dag. Men 56 dagar senare, när Joppe var 4 månader, blev allt ovanligt och inget sig mera likt. En hund tog honom. Den kom rusande genom parken och innan Mats hann förstå greppade hunden valpen, ruskade och slet, bet och drog i väg med honom. När husse slutligen fått bort den elaka hade Joppes skrik tystnat, för att han dött. På insidan.

Kloka vitrockar och avstannade liv

Veterinären på akutmottagningen var klok, plåstrade om det fysiska och satte in efterchocksbehandling. Med sig hem fick Mats en sargad hund och ett visitkort med numret till någon som kunde hjälpa dem med rädslorna som kunde utvecklas. Mycket klok vitrock. Till en början märkte inte Mats av några förändringar. Terriern läkte fint, var kanske lite lågmäld men vem hade inte blivit det, åt kanske lite sämre och kanske såg han sig om oftare. Men livet gick vidare. För Mats. Det hade stannat för Joppe.

Som på tå

Dagarna blev till månader och första gången husse såg det, och insåg det, var när en likartad hund som attackerat dök upp bakom en hörna. Joppe skälvde till, tryckte sig mot husses ben och gick som på tå. Han höll sig så till de kommit hem, då lade han sig och sov, i 6 timmar, mitt på dagen. Ingen rofylld sömn, han ryckte och gnydde, sparkade med benen och vaknade slutligen i ett ryck. Satte sig under husses skrivbord och blev sittande. Mats lossade magneten som höll fast visitkortet på kylskåpsdörren och slog numret.

PTSD - posttraumatiskt stressyndrom

Deras åtgärdsprogram kom att handla om traumabearbetning vilket aldrig innebär en sak, snarare 15 saker som rår på kropp, sinne och själ i specifik ordningsföljd. Joppe fick gå på fortsatt efterchocksbehandling, husse lärde sig om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och pytsade i tillskott i fodret som dämpade stress och oro, och pulver som ökar produktionen av lyckohormon. Framför nyheterna varje kväll gav husse sin hund oxytocin-frisläppande-massage. I början rynkade han på näsan åt det hela, men insåg snart att både han och hunden sov bättre efter den där massagen.

Låsa upp och släppa fri

Rent fysiologiskt rustades Joppe för att bearbeta sitt trauma. Först därefter påbörjades fysioterapi med kroppskännedom som fokus, balansövningar och TT-touch, samla sig och släppa loss med störst fokus på att släppa loss, hoppa, greppa, bita och kampa. Låsa upp. För att bli fri. Mats tränade Joppe att skälla på kommando, för att motverka det spärrade, skapa flöde och ge hunden sin röst tillbaka, den som tystnat. De lekte mycket, att skratta och promenera i skogen är läkande, så de gjorde sånt. Och åt god mat, kvalitativa råvaror med högt näringsvärde, för är man rädd förbrukar man bränsle som en Landrover Defender.

Samförstånd och respekt

Veckorna blev till månader och möten de fått rådet att undvika i största möjligaste mån riggades upp med hundar som inte alls såg ut som den elaka. Som för Zorro (se tidigare inlägg) handlade mötesträningen om avstånd och beskydd med tillägget att Joppe kommenderades att skälla efter möten. Han behövde det frigörande.

Ekipaget fick låna hundpsykologens hundar, språksäkra hundar som låter rädda vara rädda. Den ena såg ut som den elaka, men var snäll. Och ingen av dem sa hej nära förrän Joppes rädsla gått ner i tassarna och lämnat kroppen. Först då presenterar de sig. Joppe var rädd i början, men det gick över på något vis. Trion lekte aldrig, de var inte målet, de var nära i samförstånd och med respekt för varandra. En gång försökte Joppe leka lite, men det var nog förtidigt för honom att försöka med sånt för han blev glad och nervös samtidigt, så ingen av hundarna lekte tillbaka. Joppe fick vara i sin skräckblandade förtjusning själv ett tag, tills skräcken ebbat ut. Kvar blev det roliga. Han hade blivit bra på det där, att vända oro till ro. För husse var bra på att göra sina läxor.

Joppes träning avancerades i och med hans utveckling. Slutligen hanterade han möten med hundar som liknande den elaka. Och i ett par månader fick de repetera emotionella motbetingningar på beröring för terriern höll andan om någon tog honom över ryggen, även om det så var husse som klappade. Det släppte det med, men det tog en del tid och träning, mest av allt krävde det förståelse och kärlek. Det hade husse gott om.

Exakt den han skulle bli

Joppe blev aldrig sig lik, han blev en annan, som kanske var exakt den han skulle bli. Han blev stark, eftertänksam, vis, balanserad, verbal och en bra hundkännare. Han valde sina vänner väl. Och blev slutligen vän med sin egen rädsla, den som alltid var lite överdriven men aldrig tog över honom längre. För sådana kan rädslor bli, om han hanterar dem på rätt sätt. Och husse och hund fick en märkbart speciell relation, för sådan kan anknytning vara, när man fått hjälp och fått hjälpa varandra på ett djupare plan.