Sök på Svedea.se

 En glad springande Kooikerhondje på en gräsmatta

Inkallning och mentala vågskålar

Jag har en god vän, en sån man inte vill vara utan. Han har en bra inkallning på mig, trots att jag inte är den lydiga sorten. Men när han ropar vankas det äventyr, skogsturer, intressanta samtal över rykande tekoppar, hyss, god mat, mysiga stunder och asgarv. Så jag kommer gärna, när han ber mig.

Våra hundar är inte helt olika oss. De är komplexa och samtidigt enkla. De gör det som gynnar dem. Jag anser att relationen mellan hund och husse/matte påverkar inkallningen lika mycket som regelrätt träning. Relationen kan vi stärka genom att ta initiativ som gynnar våra jyckar. Vi kan lägga spår, träna, titta på Game of thrones ihop, leka, dra på hundiga upptåg och kela. Finns den grogrunden kan viljan att lyssna växa fram.

Välj dina ord väl

Självklart påverkar val av inkallningssignal. Ju otydligare desto slöare reaktion ifrån hundens. Ett lågmält lockande: ”Komsi komsi Ludde” kommer inte genljuda 300 meter skogsterräng samt unghundens hormonfyllda-huvud. Viskande hör nattningsrutiner till. Frambringa istället en skarp (inte hotfull) vissling eller ”Hiiiiit!”. Ett kommando alstrat ur lungbotten, gärna med en skadeskjuten harpalts intonation. Vill du inte svälja en harpalt, köp visselpipa.

Säg det med alla medel

Därefter bör vi akta oss för att bli kontraproduktiva i vårt kroppsspråk. Gasta ”hiiiit”, blåsa upp oss och fronta hunden betyder håll dig borta på hundspråk. Vi kan tjoa ett markant ”Hiiiit” eller skicka ett par tydliga ”piip, piiiip, piiiiiip” genom visslan och springa iväg, vända bort blick och axlar ifrån hunden och ”peka” dit vi vill ha jycken. Vips, så är hunden oss hack i häl, om relationen har skapat en positiv förväntan hos hunden. Och om distraktioner runtom förekommer i lagom dos i relation till hundens utbildningsnivå (vi återkommer till störningsträning).

Avslut för ökad kontroll

Det slutar inte här. Nu bör vi öva in ett kontrollerat avslut, så hunden inte norpar kamptrasan och beger sig. Kalla in, klappa om, busa loss, ställ dig sedan upprätt och invänta ett sittande ifrån hunden (kommendera eventuellt sitt) ta ett lugnt tag i halsbandet, mata lite snask, koppla och koppla loss, fixa och dona, ge sedan ett tydligt ”varsågod” och släpp jycken fri. Nu lär sig hunden att bli hanterad och inte fångad, den lär sig vänta på din signal för att få återgå till sitt. Kontroll.

Var rädd om ditt arbete

När vi kommit så här långt bör vi vara rädda om vårt arbete, vara noggranna med vad vi förknippar signalen med. ”Piiip, piiiip, piiiiiiiiiip” ska väcka känslor av lust och välbehag, positiv förväntan och nyfikenhet hos hunden, vi kan associera signalen med baconost, pipleksaker, kaninskinn eller kattmat. Vad vet jag, det vet faktiskt bara din hund.

Störningsträning

Målbilden är att när ”Piip, piiip, piiiiiip” ljudit gäller ingenting annat än inkommande till visselblåsaren. Därför bör vi i detta steg omöjliggöra allt annat, ha lina och sele på hunden. Först då kan du stoppa. Turnera sedan runt i olika miljöer och befäst träningen kring lockande dofter, hundar, vilt, katter, lekande barn… så hunden får rätt förutsättningar att göra rätt, i skarpt läge.

Vågskålar fulla av konsekvenser

Åter till min vän, hade han varit ett ärkesvin varannan gång vi sågs, hade jag blivit lomhörd. Missnöje- och välbehagsvågskålarna i mitt huvud hade pockat på mitt förnuft. Detsamma gäller inkallningsträning, var medveten om konsekvenserna av att komma på inkallning för hunden. Förknippas den alltför ofta med stoppad hundlek, avbruten jakt, sluta rusa runt på fältet, nu lämnar vi appellplan och åker hem…  kommer viljan att komma, dala. Var medveten om vad du fyller din hunds mentala vågskålar med, så din fina vän vill komma till dig, när du kallar.