När Stefans far dog 2003 bestämde han sig för att ta över pappans skomakeri och han har inte ångrat sig sedan dess. Från första dagen har han älskat sitt jobb och en stor anledning till det är kunderna. Skomakeriet ligger i Hötorgets tunnelbanestation så han träffar otroligt många och olika människor varje dag. Det är också väldigt belönande att känna att han verkligen gör nytta genom att laga folks skor. Hans engagemang har gett honom en hel del stamkunder genom åren, människor som vet att han är duktig på sitt jobb.
När coronakrisen slog till blev kontrasten därför enorm. Tunnelbanan tömdes i stort sett på folk och omsättningen sjönk lika snabbt och dramatiskt. Nu blir han den fjärde att tilldelas Småföretagarstipendiet och Stefan understryker hur väl stipendiet kommer till pass.
När coronakrisen slog till så tömdes tunnelbanesystemet i stort sett på folk. Sju av tio slutade hoppa av och på min station och det drabbade mig mycket hårt. Redan i april hade min omsättning sjunkit med 90 % och den är fortfarande 60 % mindre än normalt. Stockholms Lokaltrafik var förstående och sänkte min hyra över sommarmånaderna, men nu är den tillbaka på normal igen. Någon annan hjälp har jag inte fått och därför sökte jag direkt när jag fick höra talas om Småföretagarstipendiet. Min framtid står ju på spel.
Själv tar jag just nu ut en lön som ligger långt under existensminimum, men alla pengarna kommer ändå att användas för att hålla min verksamhet flytande. Utan den kan jag ju inte ta ut någon lön alls!
Min omsättning följer ganska väl genomströmningen på tunnelbanestationen. Efter sommaren har jag sett en viss ökning av resandet, men det har nu stannat av i och med att semestertiderna är över och många fortfarande jobbar hemifrån. När hösten och kylan kommer och folk inte längre cyklar eller åker Voi osv så finns det också en risk att kundunderlaget försvinner igen. Men jag ger inte upp. Folk kommer att komma tillbaka och då vet dom vem dom kan lita på när det gäller skor!